Det här är mitt hemmaspa. Det är underbart att få krypa ner i hett vatten som doftar av välgörande oljor. Att stilla få vila utan vare sig musik eller läsning. Det enda som hörs är ett svagt brusande från husets ventilation. Så långt ifrån världen. Så långt ifrån prestationskrav och ångest som endast jag själv är orsak till. Att vara stilla också i sina tankar.
Men det finns en känsla och en bild som inte lämnar mig. En bild som ätit sig fast i min kropp. Alla mina egna bekymmer blir så futtiga. En liten pojke, Alan, ett barn som bara fick bli tre år gammal.
Jag var tvungen att låsa dörren till badrummet för att med smärta gråta över en pojke jag inte känner.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar