Jag vet inte vad det är med mig. Det är som när man har en skorpa på ett sår, man kan inte sluta pilla på skorpan och till sist lossnar den och såret blöder igen. Vi förskonades helt från detta hemska. Vårt torp och paradis finns kvar, det enda som hände var att vi blev evakuerade och vi fick inte återvända till torpet på cirka två veckor.
Men ändå...... jag tittar på filmer, lyssnar på dokumentärer och läser både i tidningar och böcker om den stora branden i Västmanland. Jag blir och är så tagen av den.
I kväll var jag på en mycket intressant föreläsning av Norbergs kommunalråd Åsa Eriksson och räddningsledaren Lars-Göran Uddholm. Två fantastiska människor som kunde ta beslut i de svåra situationer som uppstod trots att de var medvetna om viss kritik efteråt. All heder till dessa två, två av alla dessa hjältar under den här tiden.
Ni alla bidrog till att jag har mitt paradis kvar. Tack!
Fotnot: Jag är inte "Uddis" med räddningsledaren, jag är inte Åsa med kommunalrådet heller.
1 kommentar:
Nu är du i alla fall "Åsa" med kommunalrådet! :-) Tack för fina ord. Jag tror att du delar "sårskorpskliandet" med många som på olika sätt drabbades av den stora skogsbranden. Är det inte en del i bearbetningen, tror du? Jag tror att vi mår bra av att läsa, prata, lyssna vrida och vända på det som varit jobbigt.
Tack för tipset om din blogg. Nu har jag hittat ett par silverörhängen som jag vill ha!
Skicka en kommentar