Blåvinge - flickscout

När jag var ung i tio-årsåldern började jag i scoutrörelsen. Som flicka fick jag vara med i avdelningen Blåvingarna, pojkarnas motsvarighet hette Vargungarna. Det var mycket fokus på friluftsliv och jag lärde mig älska skogen. Vistas idag i skogen så ofta jag kan. Är mer vän med skog än fjäll eller vatten. Skogen är välkomnande och jag känner mig trygg där.

I Härjedalen där jag var bosatt en lång period av mitt liv sas att fjäll förenar folk men inte skogen. Man gifte bort sina ungdomar till  andra sidan fjället men gick sällan genom skogen. Kanske för att där kunde det  förr finnas rövare och banditer. Man gjorde handelsutbyte över fjället oftare än till byar där man måste gå genom skogen.

Som blåvinge fick jag lära mig lite knopar och fick kunskap om ätliga växter. Jag fick lära mig vara rädd om naturen och samarbete med kamrater. Som scout fick vi särskilda kläder en sorts uniform som jag var riktigt stolt över. På läger var det uppställningen på morgonen i givakt när flaggan skulle hissas.

Allt som händer under uppväxttiden formar en, både positivt och negativt. Det jag har kvar från min tid i scouterna är faktiskt ett bälte med scoutmärke, förutom min känsla för skogen. Jag kan använda bältet än idag men jag har varit tvungen att flytta spännet så att bältet har max storlek. Kan inte bli mer omfångsrik i fall jag vill fortsätta använda det.

"Alltid redo!"